Etikettarkiv: traumaöverlevare

Ett öppet brev till alla dem som älskar någon som kämpar med trauma

Tillåt aldrig ditt förflutna få definiera resten av ditt liv, det var bara en lärdom, inte en livstidsdom.

Bara för att jag själv kan trauma på djupet glömmer jag ibland bort att detta inte gäller för alla andra och speciellt anhöriga.

Jag skulle aldrig önska någon annan människa det mörker det innebär – en kaskad av blixtrar & dunder. 

Jag hatar att känna mig missförstådd. Det tror jag många av oss gör. 

För de allra flesta verkar jag nog helt normal, möjligtvis lite märklig stundtals. 

Först nu, efter år av ett gediget inre jobb, är jag äntligen hel och sammanfogad. Jag känner att jag är på riktigt -både intakt och integrerad.

Fortfarande ligger det händelser under ytan som kan pocka på.

Avvisande är lika smärtsamt för hjärnan som fysisk smärta.

Långsamt ebbar smärtan ut, släpper i intensitet. Men fortfarande finns där sprickor och krackeleringar, skuggor och ekon. Det innebär ett ständigt jobb för att komma frammåt och det har jag förlikat mig med.

Det ligger en viss skönhet i det hela. 

Men såvida du själv inte erfarit vad det innebär, tror jag inte du har förutsättningar att verkligen förstå dess innebörd. 

Att känna sig fragmenterad och bedövad. Flytandes utanför självet – oförmögen att vara i sig själv, på grund av rädslor och ohanterbara känslor. Känslor av skam, ilska, sorg och raseri. En panik så stor att den riskerar kväva dig. 

Ett ständigt överhängande hot att drunkna ner i detta avgrundsdjupa hål, samtidigt som du kämpar för att hålla dig ovanför ytan. Detta avgrundsdjup som tycks sluka dig gång på gång i sin safirblå midnattssvärta.

Allting ter sig farligt och ingenting känns riktigt säkert eller tryggt. Mycket upplevs genom linsen av det förflutna, genom det som hänt för länge sen. Du är så förtvivlat less på att vara fången i en backspegel mot din egen vilja.

På så vis blir livet väldigt svårt. En ständig kamp. Saker som tidigare varit enkelt kan plötsligt kännas omöjligt. Bara att lämna hemmet, gå och handla, möta någons blick kan var förenat med en skräck bortom alla ord.

Rädslor och hot ruvar bakom varje hörn. Kroppen kan ibland börja skaka utan uppenbar anledning, på grund av dess alarmberedskap som ständigt är påslagen. Det blir svårt att koppla av och finna ro och vaksamheten blir vår bästa vän.

Kanske isolerar vi oss och drar oss undan från omvärlden. Undrar vad i hela friden det är för fel på oss, kanske till och med funderar på om vi blivit galna (P.s. det har vi inte).

Kanske reagerar vi starkt på plötsliga ljud eller rörelser. Vi kan reagera starkt på olika saker eftersom vi räds för att bli utsatta för hot och övergrepp igen. En ständigt närvarande och överhängande känsla av fara.

Jag djupdyker inte för att smaka på smärtan igen, den är alltför välbekant. Den tillhör det förflutna, inte nuet eller min framtid. Erfarenheterna kommer för alltid vara en del av mig och har präglat mig med visdom.

Till alla anhöriga av trauma

Nu vill jag lyfta kunskaperna kring trauma och PTSD för att alla ska bli medvetna om vad det innebär och slå hål på fördomar och stigmatisering. -Något som är väl känt, både för dem som vistats i mörkret och för dem som sluppit. 

Först när du lärt dig möta din egen svärta kan du också möta smärtan hos andra….

”Ärat av dem som älskar överlevare, dess kämpar och alla brända änglar.”


Ärat av dem som älskar överlevare, dess kämpar och alla brända änglar.

Kom ihåg detta om du älskar någon som försöker tillfriskna från trauma, PTSD och övergrepp. Kom ihåg att ditt stöd kan betyda hela världen. 

Säg aldrig att såren redan borde varit läkta, för det tar sin tid. Det är en process.

Hedra den smärta det innebär.

Tala inte om vad vi behöver, för det vet vi redan.

”Säg inte att vi inte borde känna som vi gör, eftersom det är helt naturligt att vi bär på dessa känslor. ”

Säg inte att vi inte borde känna som vi gör, eftersom det är helt naturligt att vi bär på dessa känslor. 

Trauma drabbar dig, inget aktivt val du gör

I ett ögonblicks sekund kastades vårat liv upp och ner. Vi lämnades förvirrade och sårbara utan förmåga att skydda oss själva eller förstå vad vi utsatts för, med ögon stora som tefat. Fortfarande har kanske inte riktigt alla konsekvenser sjunkit in.

Trauma omskakar både oss själva och vår omvärld. Vi upplever det i kroppen,  hjärtat, huden, nervsystemet och vi blir kanske aldrig riktigt oss själva igen. 

”Även om vi påbörjat vår läkning, tar den tid. Det finns ingen brådska. Vi har all tid i världen för läkning. För tid var just det vi aldrig fick när traumat skedde, varför vi inte förmådde hantera det. ”

Även om vi påbörjat vår läkning, tar den tid. Det finns ingen brådska. Vi har all tid i världen för läkning. För tid var just det vi aldrig fick när traumat skedde, varför vi inte förmådde hantera det. 

Just då fanns inte tiden och klockan stod stilla samtidigt som tiden rusade på. -Allting på samma gång, det var därför vi inte lyckades ta in det som skedde. Istället far nu sensationer från traumat genom vår kropp vilket vi successivt måste lära oss tyda och läsa av. 

Vi är ingen patologi – ingen sjukdom.

Vi är varken dåliga, fula, felaktiga eller svaga.

”Vi är i läkning och ibland löper vårt nervsystem amok och aktiverar alarmsystemet som signalerar fly, fäkta, frysa eller foga.”

Vi är i läkning och ibland löper vårt nervsystem amok och aktiverar alarmsystemet som signalerar fly, fäkta, frysa eller foga.

Precis som vi lärt oss vara i djupet, simmat genom bottenlös förtvivlan och klättrat genom fruktansvärda hinder av grit och mod med bara en flämtande låga av hopp…

Vi förändrades. Vi sprack och gick sönder för att aldrig bli den samma igen. I skärvorna av trasor föddes vi på nytt. Vi kan välja just det. 

Det är inte enkelt, det är kletigt och jävligt, svårt att beskriva. Så våga inte missbedöma oss som svaga eller menlösa. 

Se inte ner på oss, använd inte en nedlåtande blick. 

Till alla anhöriga av trauma


Vi är känsliga, men ack så starka! Vi vet saker som du inte ens kan föreställa dig. 

Vi kan till och med komma ut på andra sidan i ett nytt enastående skick, för det handlar inte bara om posttraumatisk stress, utan också om posttraumatisk tillväxt; genomslagskraft, kärlek, sötma, jävlar anamma och visdom.

Ur dess dödslika aska kan även nytt skört liv slå rot.

Kanske upptäcker vi en ny mening eller högre syfte, dedikerat en gammal bortglömd dröm. 

”Kanske upptäcker vi en ny mening eller högre syfte, dedikerat en gammal bortglömd dröm.”

Kanske mjuknar vi, möter Gud. Smakar på vår styrka och återhämtningsförmåga. Hittar skönheten och meningen i det enkla – som att njuta av en kopp te tillsammans med nära och kära samtidigt som vi iakttar ett dansande löv för vinden.

Kanske hittar vi till dansen, målning, konsten, skrivandet eller vetenskapen, utan att förstå hur vi hade kunnat leva utan en så själfylld medicin.

Kanske lär vi oss konsten att be om hjälp och upptäcker att trots all världens mörker och grymhet finns där även mjukhet och vänlighet.

Kanske upptäcker vi glädjen igen på ett sätt som påminner om Magnolians blomning en tidig vår, som hjälper oss över där smärtan tidigare växte.

”Kanske upptäcker vi glädjen igen på ett sätt som påminner om Magnolians blomning en tidig vår, som hjälper oss över där smärtan tidigare växte.”

Kanske upptäcker vi självmedkänslan som ger oss förmågan att varligt ta hand om oss själva och våra behov.

”Kanske upptäcker vi självmedkänslan som ger oss förmågan att varligt ta hand om oss själva och våra behov.”

Vi kommer aldrig bli den samme igen, ty där sprickor och skärvor tidigare avtecknades sprack istället en ny väg fram. Vi kämpade och överlevde.

Läkning tar tid

Processen är på intet sätt glamorös eller skinande utan verkligt kaotiskt, så himla vacker, för den är på riktigt!

Men försök förstå dess intensiva känslor av rädsla och kaos. Den bottenlösa förtvivlan vi kanske fortfarande stundtals tampas med. 

försök förstå dess intensiva känslor av rädsla och kaos. Den bottenlösa förtvivlan vi kanske fortfarande stundtals tampas med. ”

Försök förstå att det fanns fruktansvärda saker och människor – bortom vår kontroll.

Ge oss stöd och kärlek på vår väg tillbaka in i vår egen kropp.

Möt oss med försiktighet på vägen tillbaka till vår egen röst och dess rytm. 

Tysta inte ner vår historia när vi är mogna att berätta.

Ge oss respekt, smek oss med omtanke, förstå vårt lidande som fortfarande kanske värker år eller decennier senare.

Lyssna på våra tankar, känslor och perspektiv.

Se oss.

Se vår styrka som vi fann i djupet. Se våra skatter som vi hittade trots att vi var begravda i mörker.

Förstå det mod som tagit oss igenom smärtan.

(Fri översättning från eng av adhdsystern.se, Orginaltext SARAH HARVEY).

Mod innebär inte styrkan att fortsätta, utan modet att fortsätta när styrkan fattas