När ett barn befinner sig inom Traumateorins Toleransfönster (grönt område i filmen & gult område på bilden), kan hjärnans nätverk av neuroner växa och gro som det ska. Det ger barnet ett normalt beteendemönster och förmåga till resilience (resistens till motgångar i livet & stresstolerans). Är barnet utsatt för skadlig stress (ACE – skadliga barndomshändelser) skadas barnets utveckling, vilket på sikt påverkar både livslängden och förutsättningarna för att skapa ett tillfredställande liv, negativt. Ju högre poäng på ACE-skalan, ju sämre förutsättningar får barnet genom livet.
I värsta fall leder det till vår tids största folkhälsosjukdomar och för tidig död, varför det är extremt viktigt att behandla trauma (komplext trauma, CPTSD, utvecklingstrauma).
Resilience – återhämtning sker i toleransfönstret
I filmen nedan förklarar Ulf Sandström, hur stressbägaren fungerar. Det är den som inte kan tömmas ordentligt när man inte har förmågan att vara kvar i toleransfönstret. Med rätt övningar går det att stretcha Toleransfönstret och bearbeta traumaproblematiken. Men det måste göras på rätt sätt via en ”bottom-up” approach. Där man börjar längst ner med att lugna det övertriggade nervsystemet. Begreppet härleds från hur hjärnan har utvecklats genom evulotionen.
Bucket of resilience / Stressbägaren
Man indelar hjärnan i tre nivåer, där nervsystemet är längst ner, därefter kommer det Limbiska systemet / känslohjärnan och överst sitter vårt intellekt och den ”tänkande” hjärnan eller kognitionen, som representerar det vi själva kan styra över genom vårt medvetande och via tankar.
Det här förklarar också varför det inte går att överkomma trauma genom att bara prata igenom det som hänt. Alla tre delar måste ha hjälp att integreras så att dem splittrade minnesbilderna kan sättas ihop, först därefter har man redskap för att lägga jobbiga saker bakom sig och ”glömma”. Så länge denna process inte fullbordats, kommer traumat göra sig påmint via sk ”flashbacks” , påträngande, pockande tankar, & ångest samt en oförmåga att styra sitt beteende under för stort stresspåslag.
Intressant att vi blir offer för omständigheter när toleransfönstret är stängt. Det är hoppfullt på så vis att nästa gång jag känner mig som ett rö i vinden eller som ett offer, så kan jag ta tillbaka ansvaret över situationen genom att andas och lugna mig och på så vis hitta tillbaka till toleransfönstret. Tack för spännande tankar!