1. Kanske tänker du på PTSD när du hör ordet ”trauma”, istället för just trauma-i-barndomen? Barndomstrauma är dock betydligt mer vanligt förekommande. Men då tillståndet inte har någon ”diagnoskod”  i diagnosmanualen, uppmärksammas det inte i samma utsträckning och tenderar därför falla mellan stolarna.

Tyvärr, kan detta bidra till feldiagnostiseringar inom sjukvården. Vilket är risken om kunskaper saknas kring trauma-i-barndomen och symtom feltolkas. Människor som behöver hjälp, får ingen, utan blir lämnade med ett recept på antidepressiva piller, och kanske en (felaktig)diagnos på pappret.

Ett barn behöver vissa grundläggande saker för att utvecklas normalt och må bra (läs mer om 10 riskfaktorer här ). Många som hör ordet trauma, kanske inte själva inser att dem bär på ett.

1. Vad innebär trauma-i-barndomen

Det är inte alltid så självklart att man minns dem händelser som bidragit till traumat, eller så inser man kanske inte allvaret i det man varit med om. Man kanske till och med går med en föreställning (villfarelse) om att det man varit med om ”inte varit så farligt”, det finns ju alltid barn som har haft det värre. Vissa förtränger till och med, att dem hade det jobbigt under barndomen. Man har inte tillräckliga kunskaper för att koppla ihop symtom med det grundläggande problemet. Många kanske trycker undan och skäms över saker från en dysfunktionell uppväxt.

2. Barn som blivit utlämnade med sina överväldigande känslor

Om du bär på minnen (dessa behöver inte ligga inom vårt eget ”medvetande”)  av att upprepade gånger varit utsatt för överväldigande känslor, utan någon vuxen person som funnits där för att trösta och lugna, eller förklara situationen för dig. Då bär du troligtvis på ett känslomässigt trauma. Sådana upplevelser sätter sig djupt inne i hjärnan, i ett område som kallas Amygdala. Ett annat ord för detta är CEN, Childhood emotional neglect.

Skadan gör att du senare i livet inte förmår trösta dig själv. Du kanske går omkring med en ”tomhetskänsla” diffus ångest, eller helt enkelt svårigheter att reglera känslor. Livet kanske ”bara” ter sig meningslöst. Läs mer om handmodellen här! Tyvärr riskerar man även att omedvetet smitta sina egna barn. Det man själv inte är medveten över förmår man inte ta ansvar över. Då riskerar man få en orosanmälan på sig.

3. Trauma – symtom visar sig i beteendet

Det finns många olika sätt att söka ”tröst” på. Det kan te sig uttryck i shoppohollic, matmissbruk, ätstörningar, arbetsnarkomani, systerduktig-komplex, övervikt, anorexi, träningsmani, sexmissbruk, bekräftelsemani, alkoholism, drogberoende, perfektionism mm. Det dysfunktionella (som leder till negativa konsekvenser) beteendet, handlar helt enkelt om att försöka få hjärnan att öka signalsubstansen ”Dopamin”. Den här signalsubstansen i hjärnan leder till känslor av tillfredställelse, lugn och harmoni. Men tröstbeteendet tar inte bort smärtan, endast tillfälligt.

För orsaken till smärtan är att kroppen inte förmår ”trösta sig själv” på ett adekvat sätt. Förutsättningarna finns helt enkelt inte där. En viktig del av hjärnan ”saknas”. Den delen utvecklas under barndomen och ger personen förmågan att hantera svåra känslor, utan negativa konsekvenser. Hjärnan utvecklas inte som den ska, om barnet utsätts för kraftiga stressorer (Stressbelastande händelser).

1. 

4. När resilience – självtröst och återhämtningsförmåga – saknas

När det som hänt i barndomen, orsakat en skada under hjärnans utveckling (varning för triggande inslag i länkad film):

Om inte traumat inträffat, hade hjärnan utvecklats på ett ”normalt” sätt. Hjärnan hade då fått tillräckligt med näring att utveckla en ”verktygslåda” som bl a. används för ”självtröst” eller ”självmedkänsla”. På engelska kallas verktygslådan för ”resilience” – psykologisk motståndskraft eller återhämtningsförmåga, vilket är något man även kan träna upp senare.

Verktygslådan innehåller olika färdigheter för att kunna lindra och trösta, lugna och reglera känslor. Utan denna verktygslåda blir världen genast fylld av faror och fallgropar, vilket medför en ökad sårbarhet och stresskänslighet. (Läs mer om resilience här på bloggen ).

Livets motgångar vid Trauma

Livet består av motgångar (och framgångar), utan förmåga att tackla dessa på ett konstruktivt sätt står vi värnlösa. Istället för att ”stärkas” av motgångarna, bryter dem successivt ner en person.

Denna kunskap har varit väl känd sedan länge, och jag minns att vi under min sjuksköterskeutbildning på Ersta (idag, Ersta-Sköndals högskola) på 1990-talet, uppmuntrades att uppsöka 12-stegs programmet för”vuxna barn” om vi vuxit upp med en familjemedlem i missbruk eller på annat sätt dysfunktionellt hem. Annars fanns risk att hamna i utbrändhet eller medberoendeproblematik. Lydig som jag var, gick jag därför Erstas program för vuxna barn till alkoholister som heter Vändpunkten . Aldrig, kunde jag ana,  att jag faktiskt led av ett allvarligt trauma! Eller att 12-stegsprogrammet, är en livslång resa, inget man bara kan bocka av ✔ likt en ”Att-göra-Lista”.

Screening för Trauma

Sjukvården i Sverige screenar sällan efter trauma-i-barndomen. Inte heller inom specialist-psykiatrin, trots Socialstyrelsens ”rekommendationer” kring samsjuklighet (komorbiditet). Något jag själv tyvärr erfarit. Då hade man sett traumat i samband med min Npf-utredning, och besparat mig mycket smärta! Det finns ett uppenbart motstånd i samhället kring att uppmärksamma traumaproblematiken. Detta kan bero på att trauma kan ligga ”latent” i det omedvetna. Kanske till och med ”feltolkas” som t ex. en Depression eller ADHD.

Kanske skulle psykiatrin må bra av att kritiskt granska sig själva.  -Fundera lite kring varför samsjukligheten är så hög som 80% vid ADHD? Om en förälder har svårt att reglera sina känslor, hur påverkar detta barnets utveckling? Vad är hönan och vad är ägget? Hur stor ärftlighet har t ex. trauma? Andra studier visar att förekomsten av Trauma bland personer i ”riskgrupper”, är 80% vilket är avsevärt högre än i normalpopulationen.

5. ACE – ett annat ord för trauma-i-barndomen

1998 publicerade Dr Felitti sina banbrytande upptäckter med sin studie om övervikt. Han utvecklade en skattningsskala som kallas ACE (Adverce Childhood experiences) som kan användas för trauma-i-barndomen. I länken nedanför bilden, kan du själv testa och se om dina erfarenheter motsvarar någon poäng på denna ”traumaskala”.

68 % av befolkningen har minst ett poäng på skalan. Ju högre poängantal du får, ju mer komplext (omfattande) är traumat. Den ”stress” traumat utgör, sänker också personens förmåga att hantera motgångar senare i livet samt förmågan att lugna och trösta olustkänslor eller känslor av förtvivlan och maktlöshet. Resilienseförmågan (återhämtningsförmåga) försämras avsevärt och kan få katastrofala följder även för en resursstark individ.

 6. Gör ACE- Testet – Ta reda på dina egna ACE poäng

Om du är nyfiken på dina egna ACE-poäng, kan du göra interaktivt test här(1). Denna version går även att skriva ut här(2) eller en annan variant här(3), samt en utskriftvänlig engelsk version hittar du här(4).  Fundera över ditt resultat.

Läs mer om varför dina poäng är viktiga! Om inte omgivningen förstår hur viktigt det är, så måste du själv förstå hur viktig du är och att ett barndomstrauma är ett allvarligt hot mot din egen hälsa!

ACE står för Adverce Childhood Experience och betyder, allvarlig barndomsupplevelse (trauma).

Uppnår du en poäng på skalan, finns det en 87 %-ig risk att du även skattar två poäng eller fler. Många av företeelserna bakom ACE skalan har gemensamma nämnare. Skalan identifierar tio svåra upplevelser som kan uppstå i barndomen och leda till trauma.

7. Trauma-i-barndomen påverkar hälsan och förkortar livstiden

Här kan du lyssna på Dr. Nadine Burke som berättar om sina erfarenheter av trauma, som barnläkare i USA och om sin omvärdering av symtom på Dopaminbrist, något som även förekommer vid ADHD:

How childhood trauma affects health across a lifetime.

8. Svensk sjukvård och trauma-i-barndomen

Varför reagerar inte  svensk sjukvård på trauma-i-barndomen, kan man fråga sig? Varför är traumavården så begränsad i Sverige? Varför faller människor mellan stolarna? Varför ”feldiagnostiseras” symtom som härrör från trauma till te x. ADHD, Tourettes och Asperger, istället för att ta tag i grundorsaken till symtomuppkomsten? Varför upplever människor inom psykiatrin att dem inte får hjälp? Varför satsas det inte resurser på kompetensutveckling och hjälpinsatser gällande trauma-i-barndomen? Varför, har Sverige så höga självmordssiffror, trots en ”nollvision” mot suicid som sattes av Riksdagen 2008? ( Läs mer på bloggen, relaterat till samsjuklighet och feldiagnostiseringar ).

9. Hjärnan är plastisk – förändringar går att uppnå vid ” trauma-i-barndomen ”

Det positiva i kråksången är att hjärnan är plastisk (föränderlig), och med rätt hjälp och stöd går det att träna upp ”verktygslådan” i hjärnan. Denna förmåga / verktygslåda, kallas på engelska för ”resilience”. Den fungerar ungefär som en psykologisk konditionsträning för hjärnan. Utan regelbundet underhåll, förlorar den i styrka. En viktig nyckel till ”hur” träningen fungerar, kan fås genom att börja praktisera medveten närvaro. Denna färdighet är nämligen en förutsättning för att uppmärksamma och ”känna” sina känslor. Förstå skillnaden och samband mellan tankar och känslor. Genom att även utforska sina styrkor och svagheter,  går det att specialinrikta träningen, och  hålla ”rätt” fokus.

10. Att sakna förmåga till ”självtröst”

Många saknar te x. Självmedkänsla eller Self-compassion, som det heter på engelska.

Vad detta är och vad det innebär kan du läsa mer om på Marie Bengtssons blogg, hon erbjuder även en gratis e-bok för nedladdning. Saknar man självmedkänsla har man ofta en väldigt hård ”inre kritiker” (Självkritisk) och saknar förmåga att vara sin egen stöttepelare i motgångar.  Man saknar förmågan till ”självtröst”. Detta kan då leda till att man söker sig till olika tröstbeteenden, som höjer Dopaminhalten i hjärnan. Mer om detta ”tröstbeteende” kan du höra Gabor Maté prata om ”här”.

💡Om du gillat den här informationen kring utvecklingstrauma, så uppskattar jag om du bidrar till att sprida inlägget vidare på sociala medier! Vi kan inte själva förändra världen, men tillsammans kan vi bidra med mycket. 🤜💞

Tack på förhand! 🙏